”When I Gaze At Your Moon”, Sara Woodrow, 2020. 40×50 cm acrylic on canvas.
Någon av dagarna precis i början på det nya året slog kreativiteten till och en ny tavla föddes. Inspirerad från Psaltaren kapitel 8:s kända verser om himlen, månen och stjärnorna och Guds enorma storhet som skapelsen själv vittnar om. Vem är då en människa, att du tänker på henne?
Detta året har jag tänkt mycket på att Han är med mig varje dag. Förra årets sista månader var verkligen tuffa för mig i min grotta som jag tänker att jag nästan var i. Det är först nu som jag känner att jag har lite kraft tillbaka och orkar leva ett normalt liv. Förhoppningsvis med lite mer lärdomar i bagaget. En inblick i hur det känns att inte orka. Att inte må bra. Att inte känna glädje. Det är en märklig plats att befinna sig i.
Inte hade jag väl någonsin kunnat tro att jag skulle sjunka så djupt. Det är lätt att tro att livet alltid kommer vara smärtfritt när man lägger det i Guds händer. Men en sak har Han iallafall lovat och det är att hans frid alltid kommer att vara med mig. Jag ska inte säga att det har varit lätt, men det har jag verkligen känt. Kan känna en enorm tacksamhet när jag tänker på det.
Detta året ska jag påminna mig om det.
★ Orsakullan som blev mamma vid 20, nu specialpedagog ★
23 februari, 2020 — 06:02
Det inre livet är ju den börda man får uppleva, precis som smärtan vid ett fall. Att saker gör ont är ju något som är en del av alltet. Så även om tron finns där, kommer vi alltid känna :) .