För flera år sedan, när jag fortfarande hade min förra blogg och nog bara hade ett barn, fick jag en fråga i en kommentar på bloggen. Det var så märkligt för just den frågan kom tillbaka till mitt huvud för bara någon vecka sedan. Kanske var det för att jag inte hade det rätta svaret när frågan ställdes, kanske var det för att frågan behövde ett nytt svar nu.
Jag hade blivit intervjuad på en nylanserad sida och fått frågan vem min största föreblid var. Jag hade svarat Jesus. Jag hade skrivit att han inspirerade mig mest. Problemet var bara att det egentligen inte stämde. Och det var kanske därför frågan kom tillbaka till mig nu i veckan. Efter detta fick jag en kommentar på bloggen. Det var ingen elak kommentar utan bara en ärligt undrande fråga:
Om Jesus är din största förebild, varför skriver du inte mer om honom?
Det fanns ingenting som kunde ursäkta den frågan, men just när den ställdes hade jag flera på lager. Under alla år, månader, dagar och timmar framför denna blogg skrev jag aldrig någonsin om honom. Varför, undrade någon. Svaret var att jag trodde på honom men han hade inte fått hela mitt liv. Jag visste vem han var, men jag följde honom inte. Jag följde mig själv och Jesus var väldigt långt borta från allt annat som tog uppmärksamhet varje dag. Därför hade jag heller ingenting att skriva.
Jag var så blind.
Jag tänkte att hans nåd gav mig frihet att leva mitt liv precis som jag ville. Själviskt och utan ständig förvandling. Visst visste jag precis hur en kristen borde leva. I mina ögon var jag en ganska bra sådan. Jag gjorde allt rätt men insåg inte att jag lämnade Jesus utanför. För det är när man är blind och inte ser som man tror att man har allt färdigt själv.
Nu inser jag att jag hela tiden måste lägga ner mitt eget och vända mig till honom. Jag kan inte leva en enda timme utan. Han förvandlar mig och det finns saker att säga hela tiden. Det är därför jag skriver om honom nu.
