Nu i helgen har jag varit på en minisemester neråt i landet med några vänner. Kom hem i söndags men vill bara berätta vad som hände i fredags precis innan jag skulle åka.
Jag är på affären och ska posta ett brev samt köpa lite saker inför resan. Framför mig i postkön sitter en dam i rullstol och där bakom i kön tänker jag för mig själv att ”tänk om jag skulle våga gå fram och fråga om jag får be för henne”. Jag känner en sådan kärlek till henne, trots att vi aldrig tidigare har träffats. Jag köper mina frimärken och när hon är färdig med sina köp går jag fram till henne och presenterar mig kort. Hon blir väldigt glad och jag frågar om jag får be för henne. ”Jag tror på Jesus och jag tror att han kan hela dig”, säger jag. ”Det går inte”, säger hon. ”Jag är förlamad i vänster ben sedan 6 år tillbaka”, fortsätter hon. Jag hinner inte tänka så mycket men frågar om vi inte ändå kan prova att be. ”Javisst”, säger hon.
Damen berättar att hon kan röra på foten lite, lite. Jag böjer mig ner och lägger mina händer på hennes vänstra ben. Efter att jag har bett frågar jag om vi ska prova att gå upp ur rullstolen. ”Nej, det kommer aldrig gå”, säger hon. Jag säger att jag är stark så jag lovar att hålla i henne. Så vi provar. Jag lägger hennes väska och påse i min kundvagn och lyfter långsamt och försiktigt upp henne. Hon håller stadigt i sig i mig och tillsammans tar vi några steg. Jag har ju ingen aning om det blivit någon förändring i benet så jag frågar om det känns bättre.
”Du förstår inte”, säger hon. ”Jag har inte gått såhär långt på två år. Jag har inte ens vågat prova”, fortsätter hon. ”SKÄMTAR DU???”, säger jag. ”Nej!”, säger hon.
Jag känner mig så glad så jag inte vet vart jag ska ta vägen. ”Jesus älskar dig så mycket! Du kommer att kunna gå igen”, säger jag. ”Jag vill ju det”, säger hon. Sedan säger hon att hon ska öva på att gå nu. Att detta var precis vad hon behövde. ”Tack, tack, tack!”, säger hon.
Vi kramas och säger hejdå och jag går in i affären för att köpa mat. Hela vägen runt är jag som i chocktillstånd. Vill typ skrika rakt ut. Hände detta precis??? Det är ju inte klokt!!!
Jemima
15 juni, 2016 — 18:30
Asså wow!!! Gud är såå god och jag älskar att du är hans redskap! Så bra!
smamie
16 juni, 2016 — 13:00
Åh, ja det är han!! ❤️
Anna
15 juni, 2016 — 19:01
Så helt ofattbart häftigt!!
smamie
16 juni, 2016 — 13:00
Ja, det var helt enormt. ❤️ När jag kom hem och berättade för Dan sen sa han bara ”men VA?? Filmade du inte detta???”
Johanna
19 juni, 2016 — 18:18
WOW! Att du vågade gå fram! Vad häftigt att det gav resultat på en gång! Gud är verkligen god :D
julia
23 juni, 2016 — 13:30
woow :)
smamie
23 juni, 2016 — 14:42
I knoow! ❤️