Malakai, från vår skogspromenad idag.
Vaknade härom natten av en sådan otrolig känsla som inte går att beskriva med ord. Det bara strålade som värme från djupet inom mig. Det var vetskapen om Guds nåd och den tog över hela mig. Jag hade uppenbarelsen i drömmen och när jag vaknade förstod jag att detta är en sådan vanlig sanning att den gått mig förbi. Man tror att man förstår men ändå så förstår man ingenting.
Önskar så att jag kunde fått ha kvar känslan, men när jag vaknade var det som om jag ändå inte riktigt förstod.
Det är ju helt otroligt! Nåden räcker och vi behöver aldrig lägga till något till den. Det gav mig en sådan frid i drömmen att jag inte känt på något liknande i hela mitt liv. Hjälp alltså! Han har gett frälsningen till oss och är det av nåd så är det inte av gärningar. När jag vet att det är av nåd och inte tar den för given kommer tacksammheten aldrig att upphöra! Om jag verkligen fick tag på detta alltså! Gud, min bön är att detta ska uppenbaras helt för mig.
Det ligger på hans hjärta att berätta om hans nåd nu. Vi kommer alla att stå inför honom en dag. Ingen är god i sig själv. Dommen kommer att ske och då behöver vi veta att vi vet att vi vet. Tar vi emot Jesus nu och låter honom förlåta oss nu blir vi fria. Allt på grund av hans nåd. Varje knä skall böjas inför honom en dag och då ber jag att nåden även skall vara din, i Jesu namn. Amen!
